Hela min värdegrund bygger på att man ska vara den man är – och att vara den man är, är det svårt att vara om man inte lär sig och förstår vad det handlar om. Många gånger behöver vi lära oss, med fördjupade kunskaper, mycket av det som samhället består av är Brules / alltså Bullshit rules. Vi är lurade, vi går på, vi gör, följer ( istället för att göra själva)

Det jag vill komma till är att jag är kluven till skolformen, förstå mig rätt, men jag gillar skolan, jag gillar att barn och ungdomar går i skolan för att lära sig – men jag gillar inte den strikta ideen över att de måste sitta på sin plats i 8 timmar. Sedan ska de komma hem och göra en massa grejer hemma.
Mycket av skoltiden går ut på att “sitta av tiden” för att klockan ska ringa och de äntligen kan gå hem. Redan i skolålderns uppmuntras och uppmanas att sitta stilla och lyda. Jag tror inte alls på att barnen lär sig bara för att de går i skolan. Att lära sig är något som ska vara kunskaper för livet. Inte något som man glömmer bort efter nästa prov. Det skillnad på att lära sig och utbilda sig. Du lär dig för livet och du utbildas för att bli något, för att klara av något som ett prov.

Barn som är borta mycket får höra att de är dåliga, att de “inte klarar av skolan”, de ska utredas och placeras i fack – men varför? Märk att det är skillnad på hög frånvaro och kunskapsbortfall.

Självklart ska man lära sig, självklart ska man kunna saker, det är inte det saken gäller, jag uppmuntrar inte heller att skolka för att “hänga på stan”, men jag tycker att hela den här obligatiska närvaroplikten / skolplikten bör vi tänka över.

Den hjälper ingen.
Att 100% närvaro – är det att vara lyckad? En bra elev? Ett barn som är duktig på att följa institutens lagar och regler?