Idag blir det en kort påminnelse

Sluta räddas av konstgjord andning!

Vi vet inte vad vi gör förrän vi slutar göra det och vi vet inte vad har förrän vi slutar göra det. Det är så lätt att räddas av konstgjord andning för att fortsätta överleva i en verklighet som man egentligen inte vill vara i men som “är bäst”

Om man mår dåligt i en av livets tårtbitar så är det lätt att det smittas till de andra. Man blundar gärna för det otäcka och kanske behöver tröstas, unna sig eller belöna sig med olika hjälpmedel.

Om man tänker sitt jobb, som man egentligen inte trivs med men som man går till ändå – för det ger ju ändå belöningen ( som man kan göra om allt nästa månad igen?)
Gör något idag som hjälper dig i morgon, gör det nu inte…” Jag ska bara jobba helgen först”
Gör något som hjälper dig, oavsett om det passar verksamheten eller inte.

Skulle det vara en skillnad i ditt jobb, eller din tanke om ditt jobb om du gjorde en olaglig handling?  Ska man ändå gå dit? Nu tänker jag inte på att sälja droger, eller skjutvapen utan snarare acceptera premisserna att du måste jobba 9h 45 minuter  utan möjlighet till någon som helst rast?  Hur mycket rekommendationer och föreskrifter det en finns så och kanske till och med lagar så går man ändå dit till jobb och gör det man ska och muttrar lite.
Du kanske gör en olaglig handling då man ska ha rätt till rast var fjärde timme?

Vad är det som behöver hända? Det kanske redan har hänt om du måste räddas av konstgjord andning?

Jag fick en riklig aha upplevese idag. Om du är Behovsanställd som det heter är det DITT behov av ett jobb som räknas inte verksamhetens behov av dig. Det kan vara en riktigt bra ståndpunkt att ha med sig om du faktiskt inte har behov av att jobba, även om jobbet skriker efter personal.
Jag har ju aldrig tänkt på det på det viset men det är ju sant.